Clara och Elza, två röster från JagKan

Att berätta att man haft det besvärligt och inte mått bra är inte lätt. Men här berättar två modiga tjejer om sina livsresor framåt, där de fått stöd av projektet JagKan. JagKan skapades för att hjälpa de som lider av någon form av psykisk ohälsa och, som på grund av det, inte klarat av skolan. En grundsten i projektet är att utgå från individens förutsättningar.

Clara Ståhlnacke har gjort mycket stora framsteg

CLARA
Clara Ståhlnacke har valt att berätta sin historia för att andra i samma situation ska veta att det finns hjälp. Nu, efter många jobbiga år, går Clara på Munka Ljungby folkhögskolas gymnasieprogram.

– Det har varit en lång process, berättar Clara. Det har tagit mig tio år att komma ikapp. Redan i klass 6 kände jag att något inte stämde och mådde dåligt. När jag var 14 tog depressionen över. Jag testade väldigt många skolor med det funkade inte någonstans. Jag började gå hem tidigare från skolan och tillslut gick jag inte dit alls.

Till sist orkade Clara inte gå upp ur sängen. Dagarna gick, blev till veckor och månader.

– Jag ville lära mig saker och skämdes för att jag stannade hemma.

Clara sökte till BUP när hon var 15 men fick vänta ett helt år innan hon kom in, sedan blev hon kvar tills hon blev 18. Det gjordes tester men Clara fick ingen diagnos – inte förrän hon kom till dagligverksamheten Jack när hon var 21 och fick diagnosen asperger. Efter många turer kom Clara till den psykiatrisk mottagningen WeMind. Där träffade Clara socionomen Jessica.

– Jag sa att jag ville börja i skolan men visste bara inte hur. Jessica visade mig en broschyr om JagKan. Det lät för bra för att vara sant. Jag visste inte att det fanns något sådant. Det passade mig perfekt. Vi skickade in ansökan direkt.

JagKan tar vid
Efter någon vecka blev Clara kontaktad av JagKans studiecoach Ulla Pärsson som gav Clara en allra första uppgift: att tänka igenom vad hon ville uppnå.

– Jag ville få gymnasiebehörighet och på sikt hålla på med animation eftersom jag gillar att rita och skriva. Jag försöker använda det jag har gått igenom till något kreativ. Ulla hjälpte mig att leta utbildning, sätta mål och planera, fixa studiebesök på skolor och skicka in anmälan. Det kändes bra att någon tog hand om vissa saker när man själv har svårt att komma igång.

– Jag klarar inte det sociala, berättar Clara men understryker att hon inser hur mycket hon har ändrats på ett halvår. Jag var till exempel orolig för pendlingen till Munka Ljungby så Ulla följde med första gången. Nu har det blivit en vanegrej. Jag gillar inte att äta tillsammans med andra och tycker inte om att synas. Men jag har börjat att sitta med andra på skolan, med min drickyoughurt, och har till och med hållit presentationer. Det har blivit lättare att umgås och jag har varit med kamrater efter skolan. Så var det inte förr. Jag tror det har att göra med stödet jag får.

Stöd och tillit är grunden
– En läkare sa: ”studier och jobb det är inte för dig”, säger Clara. Men skolmässigt går det väldigt bra nu. Det viktiga är att någon tror på dig. Ulla har varit till jättestor hjälp, hon uppmuntrar och påminner mig om mina framsteg. Jag har fått en jättebra start, de som jobbar med JagKan brinner för det. Men jag önskar att jag känt till JagKan tidigare. Jag vet nu hur mycket det har hjälpt mig.

Ulla Pärsson och Elza Ardevall samarbetar väldigt bra

ELZA
Många tjejer är ”duktiga flickor” och Elza Ardevall är inget undantag. Hon hade lätt i skolan, är bra på språk och har lätt att prata för sig. Men hon har svårt med det sociala samspelet en och en och blev utfrusen i grundskolan.

Nu läser Elza filosofi på KomVux, men vägen dit har sannerligen inte varit rak.

– Jag får lätt prestationsångest. När jag fått en uppgift klarar jag den muntligt, men är rädd för att det ska bli fel och att jag ska glömma saker om jag skriver. Det rör sig mycket i huvudet. Jag fixade det i högstadiet men började få problem i 2:an på gymnasiet. Jag mådde dåligt och fick panikattacker.

– Men i gymnasiet fick jag kompisar, säger Elza med ett leende. Det var en sjukt bra känsla efter nio år i ensamhet. De är fortfarande mina vänner.

Elza har haft stöd av en terapeut sedan hon var 13 år och kom sedan till BUP. Det tog lång tid för vården att bestämma vad som var Elzas problem eftersom hon hade fler symptom. Inte förrän Elza lämnat BUP för allmänpsykiatrin, där en läkare kände till tvångsproblematiken, gjordes en ordentlig utredning. Hon fick diagnosen ADHD och atypisk autism.

Under gymnasietiden blev Elza allt mer stressad och det gjorde att hon inte klarade att söka vidare till någon utbildning. Vändningen kom på allmänpsykiatrin där hon läste broschyren om Jagkan, och anmälde sig själv.

– Jag vill plugga, jag måste få använda huvudet för att hjärnan inte ska förtvina. Jag är extremt lyckligt lottat som kommit i kontakt med JagKan för jag skulle aldrig ha sökt till vidare till en kurs själv, det steget hade jag inte tagit.

Stöd att komma vidare
Initialt gjorde JagKan en kartläggning för att hitta Elzas styrkor och svagheter och ta upp frågor som att fungera socialt, komma tid, planera och strukturera.

– Jag har lärt känna mig själv via kartläggningen. Nu vet jag vad som ställer till det, och inom vilka områden jag har lättare än de flesta.

Elza berättar att JagKan ger henne konkret hjälp att komma vidare, där psykologerna inte lyckades. Det finns ett driv och ett syfte oavsett hur det går med skolan. Målet är att hon ska klara sig själv.

– Det är skönt att Ulla inte är psykolog – hon är en blandning av lärare och outbildad terapeut. Det gör det genuint.

”Alla borde ha en Ulla”
För att livet ska funka för Elza måste hon planera, men hon är samtidigt väldigt duktig på att hitta kryphål.

– Jag behöver att någon kollar så att jag inte ger upp. Jag måste få tydliga instruktioner och mycket respons. Det får jag av Ulla, hon känner mig. Jag har försökt göra mina uppgifter hemma men får panik, det blir kortslutning. Hjärnan jobbar fortare än jag kan skriva. Stressen gör att jag skjuter upp och inte får någonting gjort. Jag behöver någon som sitter bredvid. Då går jag till skolan, det är viktigt att jag kommer hit fysiskt. När Ulla sitter bredvid, och håller på med sitt, då går det.

– Ulla säger: Du är värd något fast du inte har A i alla ämnen. Det är skönt att höra. Hon har inte krav på kunskap, målet är att jag ska gå vidare. Först nu funderar jag på att flytta hemifrån det har inte varit aktuellt tidigare. Utan Ullas stöd hade jag gett upp. Det får mig att känna mig kompetent – det är en fin känsla.

Erfarenheter att ta tillvara
Projektet JagKan avslutas i augusti, men på grund av coronapandemin ställs avslutningskonferensen in. Istället kommer det att göras en film där metoden, resultaten och alla de goda erfarenheter som projektet gett lyfts. För Clara och Elza har JagKan betytt mycket både för självförtroendet och tron på framtiden.

Text och bild: Lina Weibull